Saknad

Jag saknar de tidiga morgnarna med buffén uppdukad och kindpussarna och komplimangerna som viner tätt. "you look great darling" Soooo hot, I´ve missed you.

Saknar den varma luften från hårfönen och händerna som dras genom mitt hår medan jag bläddrar i en tidning och smuttar på en espresso.

Saknar de mjuka händerna som lägger underlagskrämen framför sminkspegeln.

Saknar stylistens kreationer och spegelbilden när man står där uppklädd och stylad in i minsta detalj.

Saknar ljudet av kameran och blixtens ljus.

Saknar det ytliga pratet på luncherna och skvallret om världens alla kändisar.

Saknar de sköna orden efter en lång arbetsdag "It´s a wrap"

Dax att börja göra modelljobb igen, saknar mitt modelbehaviour

    

Modelbehaviour, Gant

Jag står och fryser vid slussen i tisdags. Klockan är 06.15 och jag är på väg mot Gant huvudkontor för en presentation och fotas för en lookbook.
Kaffekoppen värmer i mina händer jag precis inhandlat på pressbyrån och jag ser en kille småspringa förbi mig.

Jag ser direkt det är Victor en modellkompis jag jobbat med ganska många gånger vid det här laget.
Han stannar upp och vi säger i munnen på varandra - Gant, eller hur?
- Vafan skulle man göra uppe så här tidigt och hänga vid slussen annars säger han och stoppar in två tuggummin och smäller av ett av hans kända leenden.

Presentationen sker inför inköpare från hela världen och är lugn utan stress mellan klädbytena. Det enda missödet var väl att de villa kolla mina fötter och göra en pedikyr vilket inte kan ha varit en vacker syn för den stackars make-up killen.
- Gör det på egen risk säger Victor när det är hans tur.

Det är jag, Viktor och två tjejer jag inte frågade vad de hette.
Minns hur jag de första åren, älskade att hänga med hela gänget bakom ett jobb, skvallra, prata skit och lära känna modellerna, men luften har gått ur mig lite efter alla år och jag sköter mitt jobb till 100% men engagerar mig väldigt lite för de andra som är där. Tänker ibland att jag säkert kan uppfattas lite dryg.

Lookbooken flöt på bra och vi turades om att ta bilder.
Hur mycket betalar det frågar Victor och jag nämner summan.
- Herregud annat var det på den gamla goda tiden ser jag att Victor tänker precis som jag.
Modellbranschen har lidit hårt av den ekonomiska krisen och våra dagsarvoden har sjunkit drastiskt.
Jag blundar och tänker på tider när man vägrade jobba för dagens summor, men samtidigt inser jag hur lyckligt lottad jag är att fortsätta jobba efter 12 år i branschen.

- Vad tänker du på frågar make-up killen? - Inget särskilt bara ett vanligt modelbehaviour svarar jag, reser mig upp ställer mig framför kameran och börjar posera som så många många många gånger förr

Tidningen Cafe var där och rapporterade så bilderna är tagna från deras blogg

    

Modelbehaviour, 41 shots

Klockan är 08:58 och jag småspringer över Igeldammsgatan mot J.Lindebergs kontor. Något försenad men framför allt så smiter den kalla vinden in genom min för dagen välplanerade outfit som är mer snygg än praktisk i den kalla svenska vintern.

Jag ska fotas för deras webshop och jag funderar över hur många outfits vi ska göra idag när jag står och trycker fram en dubbel espresso.

I milano brukar en heldag ligga runt 10-12 outfits, medan USA sällan har mer än 6 och tyskarna har någonstans där i mitten 7-8 stycken.

Svänger runt hörnet mot fotostudion och möter en vägg med kläder som gör att rummet mer ser ut som en outlet i Barkarby.

- God morgon säger jag och håller ögonen på alla kläder.
- Hur många outfits har vi idag, smyger jag ut frågan, rädd för svaret.
- Vi ska fota 41 bilder får jag som svar och och jag blir svag i knäna.

Make och hår går fort och vi testar ljuset och jag börjar med outfit nummer ett och jag sätter igång med mitt hantverk. Titta rakt fram, vrid 45 grader, kisa med ögonen, handen i fickan, böj höger knä, börja om från rak, vrid vänster, smäll på ett colgate-leende, båda händerna i kors, rörelse. Mina poser är som ett fint Schweiziskt urverk efter alla år och mina poser levereras i takt med att blixten slår.
- Tack, nästa outfit ropar fotografen och vi är officiellt igång.

Att fota 41 bilder ståendes är vidrigt jobbigt. Ryggen börjar göra ont vid bild 17, ögonen är totalt uttorkade av den starka blixten redan efter 18-19 stycken beroende på blixt-styrkan och poserna börjar ta slut och repeteras efter exakt bild nummer 20.

Bild 21 puh
Bild 22 Herregud
.......
Bild 29 ORKAR INTE MER!!!
Bild 33 Är det här ett skämt
Bild 37 Ryggen brinner och ögonen känns som sandpapper.
Bild 39 Hur långt är det till St. Görans sjukhus????
Bild 41 Svaga minnen att jag står i ett ljust sken på kungsholmen.

- Tack vi är klara, ropar fotografen och jag sjunker ihop på en stol och blundar.

Haltandes, vimmelkantig och sliten sitter jag på tunnelbanan och tittar på byggarbetaren framför mig. Han blöder från knogarna, har damm i öronen och näsa, Blånaglar på hela vänsterhanden och hål på knäna. Jag försöker nå ögonkontakt och visa honom att vi båda varit ute i krig idag, men min långa figursydda rock och hugo boss skor verkar inte imponera på honom.
Till slut möts våra blickar och jag nickar mot honom och säger med mina ögon.
- Vi har slitit idag min kära broder
- Hans ögon blinkar långsamt och jag tolkar hans svar som: jag har slitit medan du bara haft ett helt vanligt modelbehaviour.

    

Modelbehaviour, Practical joke

- Vad i he"?%te !!!!
Jag och killen brevid mig kan inte hålla masken när vi hör Nico ropa ut sin frustration över skosnörena vi knutit en tight dubbelknut på.
- Nico 10 sek innan nästa utgång ropar koreografen och vi ser paniken i Nicos ögon vilket gör hela vårt hyss totalt värd det.

Att ha långtråkigt innan en visning kan få fantasin att flöda rikligt. Minns hur jag satte lite skokräm på insidan av ett par solglasögon och vid nästa ingång såg killen ut som fantomen runt ögonen. Att knyta ihop skosnörena är en klassiker som alltid fungerar, men även en sten under innersulan på någons sko kan få en att asgarva när man ser honom sedan försöka behärska sig och gå normalt trots den ytterst obehagliga känslan.

Jag har själv åkt på en hel del practical-jokes under åren men man ger och tar.

Pratade med min agentur i LA och de villa att jag ska åka dit och hänga ett par månader, men just nu är inte den bästa tidpunkten för mig. Världs-ekonomin påverkar självklart även modellmarknaderna och jag är ytterst tacksam för mina svenska kunder när de utländska drar sig för att betala för dyra flygbiljetter och hotell för utländska modeller.

- Han ser lite obekväm ut viskar min kompis och pekar vår andra polare som är ute på catwalken. - Det kan bero på att han fick en klick tigerbalsam i kallingarna som antagligen bränner rättt ordentligt nu viskar jag tillbaka och ler. - Grymt men kul får jag som svar. - Just normal modelbehaviour avslutar jag.

    

Modelbehaviour, tjuren Ferdinand

Tillbaka i Milano efter ett jobb i Schweiz är jag trött och försenad till en casting.

- Snälla Sam, kan inte du be kunden träffa mig i morgon? Jag är så trött, orkar inte träffa några kunder idag.

- Tyvärr Daniel, kunden är bara här idag och ska välja modell och kommer tillbaka nästa vecka och plåtar, det är idag eller aldrig.

- Jag är redan försenad och studion är på andra sidan stan, sorry can´t make It

- If you can´t make It fake It...... svarar min bokare som så många gånger förr och lägger på.

Jag har förstått efter några år vad det betyder, vilket är att det inte är hans problem utan att det bara är upp till mig att lösa det.

Väl framme, dryga en timme sen, irriterad och övertygad att det är försent och stängt svänger jag runt hörnet på via Tortona och ser en kö på ca 100 modeller.

- Vad är det för jobb, frågar jag medan jag skriver mitt namn på en lista och lägger mig i ett hörn med min väska som huvud-kudde.
- Något hår-jobb får jag mumlat som svar och nu är jag nästan vansinnig när jag stressat hit och nu är säker på att det är en hår-modevisning som man gör ganska ofta, men betalar uselt och slutar med att man är klippt i en idiot-frisyr.

Min ilska håller i sig och när det är min tur att träffa kunden går jag in utan att ta av mig solglasögonen och nickar nonchalant med huvudet som ett hej.

En äldre man i grått hår som sitter i mitten och verkar vara den som bestämmer reser sig upp och blir alldeles till sig och påminner om matadoren i tjuren Ferdinand.
- Det är honom vi ska ha!!!! , ropar han och springer runt mig och tar massa polaroider.
Jag tar rollen som tjuren Ferdinand, ställer mig vid deras espresso-bryggare och doftar på på det nymalda kaffet.
- Great, tänker jag nu måste jag göra någon tråkig hår-visning för 1500kr och se ut som en idiot för resten av sommaren.

Ännu surare kliver jag in på agenturen och ser mina bokare dansa samma glädje-dans som den gråhårige mannen.
- Du fick jobbet, du fick jobbet upprepar de i kör och ger mig de obligatoriska kindpussarna.

- Hur mycket betalar jobbet frågar jag och hoppas de ska säga ialla fall 2000kr så jag kan köpa jeansen jag suktat efter i Dolce&Gabbana affären.

- 200 000 kr svarar Sam och jag känner hur mina fötter lyfter från golvet.
- Du vet väl vilket jobb det är frågar Sam?
- Självklart ljuger jag och tänker på frasen " if you can´t make It, fake It....."

Schwarzkopfs nya ansikte presenteras några månader senare och mitt ansikte syns på gelé-burkar över hela världen.

Jag står i en ICA-butik på karlavägen och en kille i 17-års åldern står och väljer bland hårprodukterna när jag går förbi med en påse frukt i handen. Så här vill jag se ut säger han till sin kompis och pekar på mitt ansikte på burken. Jag drar handen genom håret, ler, betalar min frukt och kommer ut i den varma vårkvällen och tänker på Milano, schwarzkopf, hårgelé och vilken tur jag haft i livet och mitt modelbehaviour.

    

Modelbehaviour, kaffe är dödligt

- En kaffe !! Vad är problemet Sammy?
- Jag har ingen lust Danieloni, jag vill hem.
-Vi har gjort castings hela dagen och det enda jag ber dig om är att stanna med mig och ta en kaffe, EN kaffe.

Jag och Samuele stod där i Pirelli-byggnaden i Milano och tjafsade länge om den där espresson huruvida den skulle bli av eller inte. Det var April 2002 om jag minns rätt och vi var båda på ganska dåligt humör.

Vi hade gjort en casting i byggnaden och en kaffe-maskin lockade mig med sitt surrande ljud.

- Jag vill hem, basta, nu går vi säger Samuele och jag vägrar prata med honom i hissen ned.

Vi tar tunnelbanan som ligger precis utanför, åker två stationer, tar hissen upp till vår lägenhet och slår på TV:n.

- Mama mia, utbrister Samuele medan jag står i köket och äntligen förbereder min kaffe.
- Vad är det?

Samuele kommer in i köket, gör kors-tecknet, lägger armarna runt mig och ger mig en stor kram och leder mig in framför Tv:n.

På nyheterna visas bilder live på en byggnad med ett stort hål i och eld och rök kommer ut i stora omgångar.

Jag försöker förstå om det är i Irak eller Afghanistan, men sätter kaffet i halsen när jag läser längst ned Milano, Pirelli-byggnaden.......

Några sekunder efter vi lämnat byggnaden och gått ned i T-banan har ett flygplan flugit in på våningen vi precis varit.

Jag tittar på Samuele och säger att från och med nu väljer han när vi ska ta en kaffe eller inte.

Vi har ätit en riktigt god middag och beställt det mesta från menyn och halvligger nu i sammets-soffan på restaurangen vid parco sempione. Jag har tagit med mig ett gäng på sju modeller och som hungriga djur har vi vräkt i oss maten och ligger nu där och gör varsin pose i soffan.
Kyparen kommer efter en stund ut med notan och vi alla bara tittar på varandra och förstår ingenting.
- Diego som har sämst engelska och absolut ingen italienska i ordförrådet säger direkt.
- We models, no pay!
- Vad undrar kyparen och visar notan en gång till oförstående.
- Models, no pay, no pay upprepar Diego.
Några minuter senare kommer ägaren och ber om ursäkt över missförståndet och river notan och ber oss snart komma och äta igen.
- Visste kyparen inte att vi modeller inte betalar för maten, undrar Mike och verkar helt chockad över att inte alla i branschen vet om det.
Jag tittar på de andra gästerna runt om i lokalen, ler och inser att många av dem sett ett modelbehaviour för första gången.

    

Modelbehaviour, Champagne och Amerikanen

Det nyklippta gräset doftar starkt och det påminnner mig om sommardagar från min barndom.

Jag ligger i en lite privat trädgård mitt i Milano i närheten av Piazza Cavour. Det är fashion-weeek och jag har redan hunnit göra en visning tidigt på morgonen.

Vi är ett gäng på 20 killar som ligger utspridda på gräset och väntar på vår tur till hår och make-up. Gratisbuffén till oss modeller är uppdukad och vi har tre timmar kvar innan visningen ska börja.
Visningen hålls i en fantastisk trädgård med fontäner och otroliga kreationer av blommor och växter.
Jag har tagit en espresso och en panino med mozzarella och prosciutto medan killen brevid mig har valt att ta sin lunch i flytande form.

Mitt i den gassande solen ligger han och sveper champagne-glas efter champagne-glas och växlar smaken i munnen med shots av grappa.

- Det är tre timmar kvar till start, du kanske borde sakta ned lite säger jag åt honom när jag reser mig upp och går förbi honom.

- Who the fuck are you? svarar han ilsket och sveper en shot till.

Lite förvånad blir jag att han inte vet vem jag är då jag gjort de flesta visningarna den veckan och trodde alla i branschen visste vem jag var vid det laget ( ett slag av storhetsvansinne)

- Dude, relax säger jag. jag menar bara att alkoholen och den 40 gradiga värmen är ingen bra kombination.

- I´m an american, we can drink, we are not like you fucking europeans fortsätter han.

Han sträcker fram flaskan mot mig, men jag avböjer med en gest med handen och lägger mig till rätta igen på gräset och fortsätter bättra på min bränna.

Timmarna flyter på och mina espresso-koppar och cola light flaskor växer i hög brevid killens öl och champagne-glas.

In order, in order!!! Stand in line, walk strong and sexy, good tempo ropar koreografen,
Vi står backstage 2 minuter innan visningstart och jag har amerikanen bakom mig och känner alkoholen flåsande i nacken.

Jag känner en knack på axeln och vänder mig om.
- Bro´I´m so drunk man!
- I told you, svarar jag och vänder mig om.
- No but really man Jag kommer inte klara att gå på catwalken, allt bara snurrar.

- Jag går före dig, så fokusera på min ryggtavla, ta ett steg i taget och fokusera. Om 20 minuter är det över ger jag som ett sista råd innan musiken startar.

Våra tre olika utgångar går förvånadsvärt bra, men jag tycker han ser oroväckande blek ut när vi är på väg ut för finalen, då vi alla ska ta ett varv på catwalken, ställa upp längst bak och sedan applådera designern.

Vi tar vårt lilla ärevarv och jag hamnar näst längst ut på raden när amerikanen ska ställa sig brevid mig.

Jag ser ur han vinglar till och faller handlöst av catwalken ned på gräsmattan och istället för att hoppa upp igen kryper längs hela första raden av publik bestående av eliten av modevärlden.

Han avslutar det hela med att spy brevid det uppdukade bordet bestående av snittar , oliver och diverse ostar samtidigt som vi andra applåderar designern.

Utskällningen efteråt får honom att verka nyktra till litegrann och vi inser alla att det nog är sista gången vi ser honom på fashion-week.

Jag leder min cykel genom parken i den ljumma kvällen och Mike går brevid och skrattar högt när jag återberättar synen av amerikanen hur han kryper på alla fyra förbi hela första raden. - What a fucking asshole, säger Mike och skakar på huvudet. - Man slutas aldrig förvånas över hur modeller kan bete sig, svarar jag och parkerar cykeln utanför ett café. - Han kommer vi nog aldrig se igen här i milano säger Mike och beställer två cappuccino. - Modeller gör ofta galna, konstiga saker men det där var inte ett normal modelbehaviour avlslutar jag konversationen med och rör försiktigt ned sockret i min kopp.

    

Modelbehaviour, dubbel espresso

Jag har nämnt för ett par av mina vänner att jag ibland skriver lite anekdoter här på fashionguide.
En av dem verkade förra veckan lite besviken över att det blivit så glest mellan inläggen.

- Har du tröttnat på att skriva började han.
- Neej
- Har du inga fler historier att berätta?
- Nej, det är inte det.
- Vad är problemet då, undrade han och lät nästan upprörd
- Öh, jo, öh jag har typ, eller det kanske bara är för riktiga författare, men iallafall nästan, eller liknande öh, öh
- Öh, VADDÅ?
- Jag har typ skrivkramp?
- Skrivkramp? Typ riktig kramp i fingrarna eller vad?
- Näh mer att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva om när jag väl sitter där framför datorn.
- Okej, men kan du berätta några sköna stories för mig medan vi tar en kaffe undrade han.

Skrivkrampen förflyttades till tungan, men efter en dubbel espresso med en riktigt bra crema började jag sakta berätta om hur jag festade i Italien och vaknade i Schweiz, hur jag dansat i speedos som norrman inför 40 miljoner tv-tittare i Asien, hamnat mitt i ett inbördeskrig, sovit över i ghettot i syd-afrika, badat med delfiner, lagt armen om Naomi Cambell av misstag, fastnat i leran med krokodiler närmandes och historier jag glömt bort jag upplevt.

- Nu tar du en av de här historierna och skriver om den nästa vecka uppmanade han mig.
- Jag log, beställde en till espresso och kände hur det började klia i fingrarna.

Vi säger hej då till varandra och jag ger honom en kram medan jag i smyg speglar mig i ett skyltfönster. - Jag såg det där säger han och ler - Såg vaddå, svarar jag och spelar dum. - Ditt modelbehaviour, säger han samtidigt som han virar sin halsduk två varv och glider iväg.

    

Modelbehaviour, what the fuck !!!!!

What the fuck are you doing in my bedroom!!!!!!!!!!

Det hela hade startat som en helt vanlig kväll i Milano. Mode och framför allt modeller är populära i den italienska staden och ryktet sprids snabbt var olika modeller bor.

Flera gånger i veckan stod unga tjejer nedanför min och Tobias lägenhet och ville ta bilder på oss eller för den delen även män som var lagda åt det hållet kunde vänta utanför i timmar för en chans att få syn på sin favorit-manliga modell.

Jag minns att den här veckan så hade vi en inneboende modell från Chile som inte hade någon egen nyckel vilket gjorde att vi oftast lät ytterdörren vara olåst och nöjde oss med portkoden till porten.

Jag anlände i taxi efter ett jobb i Florens den kvällen och ställde glatt upp på ett par bilder med våra modell-fans som troget hängde utanför dörren.

Mitt sovrum låg direkt in till vänster innanför ytterdörren och mitt i natten vaknade jag av en konstig känsla att vara iaktagen.
Tände lampan och där står en man jag aldrig sett i 50-års åldern på väg att krypa ned i min säng.

- What the fuck are you doing in my bedroom, utbrast jag.

Mannen såg lika skärrad ut som jag säkert gjorde och han ursäktade sig men försökte samtidigt förklara att jag var hans största favorit bland manliga modeller och att han älskade mig.

Han visade bilder han hade klippt ur från modetidningar och även bilder han tagit på mig i smyg runt agenturen.

Tobia kommer inrusades i kallingarna, skäller ut honom på italienska och tar ett nackgrepp och kastar ut honom.

Jag tror jag hann uppfatta ett leende på mannens läppar när en muskulös Tobia i kalsongerna tog ett stadigt grepp runt honom.

Det visade sig att han ringt upp till lägenheten på port-telefonen massvis med gånger medan jag varit borta och jobbat, men de andra hade tagit honom bara som ytterligare ett annan förvirrad fan som nöjde sig med att drömma sig bort på avstånd.

Varför polis-anmälde du inte honom frågar den tyska modellen när vi sitter nästa dag och äter lunch. - Jag är ny i branschen, fortsätter han, men det där är inte normalt. - Tyvärr kommer du inse att det är ganska normalt i den här branschen svarar jag, just normal model behaviour

    

Modelbehaviour, kontakt-annons

Jag minns hur jag stod på det polerade trägolvet, tittade på väggarna av alla modeller. Där fanns omslag av Vouge, Elle, L`officiel, armani-kampanjer, Gucci, Prada och märken jag ännu inte hade hört talas om.

Det var i slutet av augusti och jag befann mig i München efter månader i Milano och Paris.

Alltid lite nervöst att be huvudbokaren om tjänster, men hade samlat mod att be om det jag ville.

- Öh, ursäkta Astrid, kan du fixa något mer jobb innan jag åker hem på måndag?
- Det är slutet av säsongen Daniel och det finns nästan inget kvar, tyvärr.
- Men jag tar vad som helst Astrid! Jag vill bara tjäna ihop till en flygbiljett hem, så jag slipper använda de pengar jag tjänat hittills.

Jaha, öh okej, jag har ett jobb för en tidning som heter Freundin, de betalar 500 euro för en bild
men....., resten hörde jag inte utan log inombords att jag skulle få ytterligare 500 euro som lätt skulle räcka till en flygbiljett och en liten shoppingrunda.

Jobbet var redan nästa morning och bilden var en helkroppsbild på mig i shorts.
En av assistenterna frågade en väldig massa frågor till mig under lunchen. Allt från favoritmat till vad jag tyckte var attraktivt hos tjejer, favorit-resmål, musikstil m.m
Jag satt bara där med min lunch mat och var glad att någon faktiskt lät intresserad av mig för en gång skull.
Hon avslutade med att be om min e-mail adress och jag hade inget mot att ge henne den.

2 månader senare loggar jag in på min e-mail på ett internet-cafe i Barcelona och jag har över 200 olästa mail!!

Det visar sig att det jag inte hade orkat lyssna på av min bokare och tjejen hade gjort med alla frågor var en kontakt-annons.
Varje månad valde tidningen ut tre killar som var läkare, snickare, kockar eller som i det här numret modeller och letade efter sitt livs kärlek.

Jag orkade aldrig läsa alla men minns en tjej som hade en massa bilder på sig själv och hade klippt in min bild brevid henne i de mest udda situationerna. Hon och jag i köket, vi två på en båt, i soffan på solsemester osv. Den ena bilden galnare än den andra.

Jag skrattar ofta till varje gång jag ser kontakt-annonser i tidningar och inser att jag själv gjort det en gång, dock helt ovetande.

I måndags sparrades vi på Thai-boxningen och jag lät min motståndare få in kropps-slag efter kropps-slag, men la all kraft på att skydda mig mot alla slag mot huvudet. - Du måste skydda kroppen också ropar tränaren. Att bara skydda huvudet är dumt. - Att skydda ansiktet är ett modelbehaviour säger jag och drar upp handskarna till hakan.

    

Modelbehaviour, hot in here

Myggan surrar runt min svettiga hals samtidigt som jag försöker se frusen ut och drar ihop min täckjacka och försöker härma en pose av James Dean.

Det är slutet av Juli och Milano skulle idag enligt TV ha ca 40 grader i skuggan, men jag och en tjeckisk tjej står i en park ganska nära flygplatsen Linate och fotar vinterkläder.

- Try to look frosen!!!! More cold, more cold, please ber fotografen.

Jag står i en täckjacka, dubbla halsdukar, polotröja och en fodrad keps. Svetten droppade redan från början, men en kvart in i plåtningen rinner det längs ben och rygg och make-up artisten springer fram och tillbaka och bättrar på med puder.

Vi fotar en vinterkatalog för ett italienskt fritidsmärke och det ska se ut på bilderna att vi är ute och campar ute i skogen sen höst.

Per piacere, please, per favore trrry to loooook kåld säger fotografen igen, igen och igen.

Vid tre på eftermiddagen är det olidligt och myggen svärmar över mitt huvudet som ryker av hetta.

Jag sneglar över på min tjeckiska kamrat för dagen, men hon stirrar bara rakt fram utan en min på ansiktet.

Precis som de flesta unga modell-tjejer har hon struntat i att äta av lunchen som serverades och ser nu väldigt blek ut.

Jag vänder mig om för att låtsas värma händerna med en kopp kaffe och fotografen ser äntligen nöjd ut för första gången på hela dagen när jag hör en duns.

Ms Tjeckien svimmar och kalabalik bryter ut. Vattenbrist, näringsbrist och den tjocka pälsjackan hon har på sig har blivit för mycket för hennes stackars kropp.

Vi avbryter plåtningen och jag ligger och flämtar i mina kalsonger under ett träd med en kall läsk mot pannan.

- No look good today, no cold säger fotografen på dålig engelska.
- We do again tomorrow

Jag ramlar in i lägenheten förstörd efter 9 timmar i värmen. Tobia sitter och kollar på TV. - Si,si grande. - Va? undrar jag. - Det ska bli ännu varmare i morgon fortsätter Tobia, och vi ska ett gäng till portofino och bada. - Kan inte suckar jag. - Varför då? - Jag ska ut och campa i vinterkläder svarar jag utan att ha ork att förklara. Tu sei pazzo Svedese ( galna svensk), mumlar Tobia - Pazzo modelbehaviour, mumlar jag tillbaka

    

Modelbehaviour, Att dela är lycka

Jag sitter med fötterna uppe på räcket på min balkong och tittar ned på två tyska turister som uppenbarligen somnat i solen tidigare idag och går omkring med helt otroliga vita kanter efter solglasögon.
Det är ännu lustigare än det låter och jag vänder mig till höger för att dela denna glädjestund, men kommer på att jag är ensam.
Jag är på ett 5-stjärnigt all inclusive på ett jobb i Dominikanska Republiken för en fransk kund och det som många uppfattar som ett paradis (vilket det säkert är) är för mig 4 dagar i tristess och ensamhet.
Vi fotar bara 2 bilder per dag och teamet som redan varit där i 14 dagar är så uttröttade på solen och värmen att de gärna håller sig inne i de luftkonditionerade rummen resten av dagarna.
Detta leder till att av de 96h jag är där så spenderar jag säkert 85h själv och de är under en av dessa timmar jag inser att få upplevelser är värda någonting om man inte kan dela det med någon.
Jag har haft turen att få uppleva mycket, men missat att njuta av många då jag ofta varit ensam.

Where are you going? frågar en av assistenterna. Jag tänkte hyra en kajak och paddla runt lite, vill du hänga på frågar jag tillbaka. - Öh,öh du menar att vi ska paddla själva undrar han och höjer ögonbrynen. - Varför då lägger han till, det finns motorbåtar att hyra om du vill ut på vattnet. Paddla själva låter alldeles för jobbigt. Nu har till och med assistenterna börjat med ett modelbehaviour tänker jag, suckar och vadar ut i det varma vattnet...

    

Modelbehaviour, Brasil

Jag minns hur det knackade på dörren och där stod 3 killar med varsin ryggsäck.

De tre Brasilianarna flyttade in i min och Tobias lägenhet i Milano den dagen och vår vardag blev aldrig sig lik.
Rummen och hallen fylldes av samba-toner och planscher åkte upp på varje vägg. Deras engelska var obefintlig men deras hjärtan desto större.
All var välkomna till deras karnivaler som startade vid åtta varje kväll och avslutades långt in på småtimmarna. Vår hittills ganska lugna och städade lägenhet blev ett galet roligt kaos av vimlande, sjungande, dansande människor som tog med sig mat, frukt, instrument och dryck som visad tacksamhet att få vara där.

Vi var säkert i snitt 20 personer varje kväll under dessa 2 månader de bodde hos oss.
Mina stela höfter värmdes snabbt upp till musiken och synen hur jag dansar samba med 2 högstadie-lärare som blivit inbjudna samma eftermiddag på tunnelbanan är ett minne för livet.

Alla med ett leende på läpparna vi stötte på ute på gatorna fick vår adress och inbjudna till festligheterna.

Med teckenspråk en karta över Brasilien och lite foton de hade med sig förklarade de med blandad portugisiska, spanska, få ord engelska och mycket kroppspråk hur de var att bo i Brasilien.

I sluet av den magiska sommaren försvann de ut från vår lägenhet lika plötsligt som de dök upp och jag har inte sett någon av dem sedan dess, men skivan jag fick med gruppen Tribalistas spelar jag upp då och då i min Ipod och mina höfter börjar röra på sig och ett stort leende återfinns på mina läppar.........


- Hur kan du stå ut med att bo i en lägenhet med massa människor du inte känner. -Jag skulle aldrig kunna somna i samma rum som någon jag aldrig träffat fortsätter Anders när jag berättat om modell-lägenheter.
Visst vi känner inte varandra, men på något vis känner vi samhörighet och förståelse för varandra då vi alla är modeller, långt från trygga hem och vänner och det bygger starka band snabbt, försöker jag förklara.
Lite av det är charmen att resa runt som modell. Samhörigheten med andra likasinnande som bara vill njuta av livet och världen och tjäna pengar samtidigt. - Jag hör vad du säger fortsätter Anders, men jag förstår inte. - Kanske måste man vara modell för att förstå ett modelbehaviour svarar jag.....

    

Modelbehaviour, Rikki

Ljudet dånar från de små hjulen som sitter på vår rikki som svänger kraftigt på de slingrande vägarna över bergen i Kapstaden.
Jag sitter med ryggen mot havet och framför mig sitter två svenska modeller som kvällen innan landat efter en lång resa från Stockholm.

Snabbaste och billigaste sättet för oss modeller i Kapstaden att ta oss fram är med en Rikki vilket är en liten minibuss med ett flak bakpå med bänkar vända mot varandra.

Telefonen ringer och det är min agentur från Sverige som ringer och vill dubbelkolla några jobb.
Jag skriker allt jag har, men kombinationen av oljudet av fordonet, vinden, den urusla telefonlinjen och mina svettiga öron gör att det bara knastrar i luren.

Jag lägger på och får för mig att de svenska killarna rakt över undrar varför jag skrikit.

- Det är knastrig linje här..! Jag hoppas detta förklarar varför jag skrikit så, men deras miner ser helt förvånande ut, så jag upprepar ännu högre.

- DET ÄR KNASTRIG LINJE..... HÄR, samtidigt som jag försöker förtydliga med att peka med fingret på ordet här.

Killarna tittar på varandra ännu mer förvirrat och säger något till varandra jag inte uppfattar.

Väl hemma i huset som ligger strax nedanför lions head, går jag nedför trappan från övervåningen när jag hör de nyinflyttade svenskarna prata i köket.

- Han verkar okej, den svenska killen säger den ena och syftar på mig.
- Ah visst han är cool, fortsätter den andra på en bred göteborgska, men jag undrar varför han satt på flaket idag och skrek flera gånger att: ASTRID LINDGREN ÄR HÄR!!! Hon är ju död....

Vi satt häromdagen och drack en kopp te och pratade om gamla minnen när den här storyn dök upp och vi garvar båda högt. Herregud vilket modelbehaviour tänker jag, skrattar till högt en gång till och blåser på mitt varma té som som jag håller i handen.....

    

Modelbehaviour, Latest news

- Glamour !!! Det ska vara glamour ropar människorna backstage innan visningens första ljus och toner dränker ljusgården på NK.

I torsdags gick jag NK:s pressvisning i Stockholm. Jag sprang in i Filip en gammal kompis sedan Milano-tiden, och vi hann göra en uppdatering vad som händer i våra liv. Det var vår superstylist Jonas Hallberg som stylade visningen och jag fick rollen som den klassiska hunken som han själv beskrev det. (man tackar)

På fredagen var det dags för en halvdag fittings på J.Lindeberg- kontoret som flöt på bra medan regnet smattrade på rutan.

I lördags var det dags för allmännheten att få se visningarna på NK och vi körde den tre gånger.

Söndagen gick åt för en katalog-plåtning på Dalarö och igår måndag jobbade jag för Gant.

Thaiboxnings-träningen igår var jätte-tuff och mina smalben värker av alla blåmärken jag har idag.

Det här kändes lite som eko-nyheter med korta inslag vad som hänt, men vid något annat tillfälle jag ska jag ta med er och beskriva exakt vad som händer under sådana här dagar.

Tre modeller sover, några spelar kort, de flesta har en Ipod i öronen, ett gäng står ute och röker och trotsar kylan. I ögonvrån ser jag någon som nyper sig i midjan och ser besviken ut över kroppsformen, någon make-up-artist är högljudd och skriker ut hur faboulus den nya mascaran är. Jag suckar tyst tar sikte mot kaffe-maskinen och tänker ordet modelbehaviour.

    

Modelbehaviour, simmar då och då

Great body! You must be working out a lot!
- Not really......
Jag känner igen diskussionen där jag nu sitter på en pall och väntar på mitt nästa ombyte.

Studion i Paris är iskall som de oftast är på vår och höst, men den andra manliga modellen verkar vara extremt varm då han svansar fram och tillbaka iförd endast underkläder med texten POLO stort skrivet på resåret.
Jag gör en mental notering att jag ska leta efter likadana nästa gång jag jobbar i USA.

- Nej jag tränar inte alls egentligen fortsätter han och jag vet vad han kommer säga härnäst.
- Jag simmar lite då och då.
Vet inte hur många gånger jag hört modeller dementera att de tränar utan att de är genetiskt perfekta och övermänniskor och mer eller mindre sett ut så där sedan födsel.

Just att säga att man simmar någon gång då och då har varit de senaste årens största fluga.

Sanningen är att jag ser de flesta av de manliga modellerna på gymmen runt om i världen. Downtown i Milano, Crunch i New york, Equinox, Dir i Barcelona osv alla dessa trendiga gym kryllar av modeller som jag lovar gör mer än simmar då och då.

Just nu ser mitt egna tränings-schema ut som följande
Må: Thaiboxning 1h + 45 min löpning
Tisdag Gym+ 30 min cykel
Onsdag: Löpning 1h
Torsdag: Gym 1h + 45 min cykel
Fredag: Thaiboxning+ 45 min cykel
Lördag: Vila
Söndag. Gym 1h + 90 min promenad

Fast det vet väl alla att springer ni in i mig och frågar hur jag håller mig i form så vet ni vad jag kommer att svara............................ - jag simmar då och då.

Vad löjligt att ljuga om hur man tränar påpekar min polare som läser vad jag just skrivit på skärmen. - Nej, suckar jag och pekar på namnet på min blogg, just normal Modelbehaviour

    

Modelbehaviour, bandana

- G%&t vschh boka dig Schh

- VA

Jag sa %&&nt SSSSSch kjk

Jag är mitt uppe på västerbron och höstvinden har tittat ut och suger nu tag i mig samtidigt som jag försöker cykla och höra vad som sägs i min mobil.

Vid rålis hittar jag ett litet kryp-in i lä och ringer upp.

- Stockholmsgruppen

Ciao, det är Daniel vad var det du sa.

Det visar sig att jag bokat ett jobb för Gant och direkt sticker mitt dåliga samvete över allt jag stoppat i mig under semestern som ett knivhugg i sidan.

Mitt liv som modell efter 30 har börjat i bra fart och dagarna fylls med fittings för Tiger of Sweden, J. Lindeberg, träning och ett par bokade plåtningar.

Häromdagen ringde en god vän Per. Vi hängde i Milano för en massa år sedan. Han har övergått till foto och lyckats bra.

Jag minns hur vi dök upp på en casting för Frankie Morello och vi ställer oss längst bak i kön med linne och bandana. ( ja vet, ja vet, bandana, pinsamt, men det här var tio år sedan)

Vi hinner knappt stå där i en minut innan kvinnan som hade hand om castingen ropar.

You guys with tank-tops GO HOME ! To much gym, to much muscles!!
Vi vänder oss om och kvinnan fortsätter...
-and what´s up with the bandana?????

Vi kan fortfarande garva åt det när vi hörs.

Som sagt, så hördes vi igen häromdagen och jag nämnde att jag bloggade. - Vad skriver du om, frågade han. - Just modelbehaviour svarade jag.

    

Modelbehaviour, vacation

Jag har haft semester.
Det finns semester och så finns det S E M E S T E R.
Jag pratar inte om ett spa-hotell på Bahamas , utan en semester som jag pratar om handlar om att koppla bort den normala vardagen totalt.

I fyra veckor har jag nu helt kopplat bort mitt vanliga tänk och dagliga rutiner.
Proteindrinkar har bytts ut mot cocos-bollar, träningspass mot kvällsbad i ljumma skärgårgårdsvatten och modevärlden mot en trip till Ullared.

Iochmed detta har jag även haft ett uppehåll i mitt bloggande, men tar nu nya tag.

Har jag nämnt att jag nått 30-strecket? Häromveckan fyllde jag trettio och tar nu steget in i en ny värld som modell, nämligen den klassika looken.
Först är man new face, sedan kör man high fashion- racet med visningar och magasin och de få som orkar och lyckas leva sig kvar övergår runt 30-strecket till "classic".

Hoppas ni har lust att följa med mig på denna resa med lika nyfikna ögon som jag har vad det kan innebära att vara 30 år och kvar i modellbranschen.

Tja ba! Det var längesedan, säger Magnus när han skakar min hand på hörnet St.Eriksgatan-Fleminggatan. - När vi sågs sist var du typ 20 år och modellade, vad gör du nu fortsätter han.
- Jag är 30 och modellar svarar jag och ser hans förvåning i ansiktet.
30 år och modellar, det måste vara lite galet undrar han
- Inte speciellt galet svarar jag , utan mer ett normal modelbehaviour

    

Modelbehaviour, blyga pojkar får aldrig....

Det är sommar här i Sverige och jag har ett par jobb bokat, men ska njuta av att vara helt ledig och njuta av att inte tänka på mode-industrin.
Om någon vecka ska jag fotas för en tysk mode-tidning och bilderna ska även kanske användas som kampanjmaterial till ett klädmärke.

Man blir lika stolt varje gång man tänker på att av alla tusentals modeller som finns har de valt just mig för jobbet.
Att ha en intressant bakgrund eller personlighet kan ibland vara lika säljande som ett bra utseende. Speciellt amerikaner älskar modeller som slagit sig ur en tuff bakgrund och lyckats.

Om historierna är sanna är inte alltid så viktigt. Jag har själv stått på en agentur och de har bett en modell att bli mer tuff och ofärskämd.
- Bli mer punkig!!!
- Vaddå mer punkig svarar den tatuerade modellen som vi alla såg som from som ett lamm.
- Du har dina tatueringar och borde spela på att du är en badboy, fortsätter bokaren. Lite nitar på jackan, alltid komma lite sent, kanske en ölflaska i handen, lite ful i munnen, you know the whole package nästan skriker bokaren som verkar gå igång på sin egen idé.
- Vi kan skapa en myt om att du hittades i en tunnelbana sovandes på en bänk i en skitig stad som Berlin eller Hannover.
- Yes, but I´m from Geneve svarar modellen och verkar måttligt intresserad att byta sina chinos och välstruken skjorta mot slitna jeans och skinnjacka.
- Man måste paketera produkten intressant mumlar bokaren och ser besviken ut.

Travis är ett exempel om en lyckad backgroundstory.

Enligt utsago, sov denna Travis i sin slitna gamla bil på LA:s bakgator och med en dollar på fickan klev han in på LA models och en månad senare bokar en av tidernas största kontrakt med Calvin Klein och fortsatte sitt liv i lyx och flärd i Hollywood med TV-serie, dejtade massa kändisar och levde lycklig i alla sina dagar.......

En annan sida av den storyn har jag hört att han redan hade gjort en hel del modelljobb och trots att han inte levde i lyx iallafall hade en egen lägenhet och inte alls sov i någon gammal Mazda. Men som sagt kanske måste man paketera produkten intressant.






En annan skön story hörde jag nyligen om en fransk modell som tydligen ska vara så svår att boka för jobb att alla kunder blir som galna för att få jobba med honom.
Han ska tydligen bo uppe i franska alperna i en liten stuga, måla sina tavlor helt isolerad från verkligheten. Ingen telefon ingen mail och enda kontakten kan agenturerna få genom att lämna ett medelande hos bagaren han besöker en gång i vecka nere i byn några mil från där han bor.
Kunden får lämna ett meddelande att de vill ha honom för ett jobb och sen snällt sitta och vänta på att han ska ringa upp dem när han tänkt klart över om han vill lämna sin värld eller inte. Denna procedur kan ta upp till en en-två månader, vilket är ganska stor skillnad mot att jag hoppar in i en taxi till flygplatsen direkt när en kund ringer.
Att denna till sägen lite udda fransos även har ett skägg som får tomten att skämmas gör hela paketeringen ännu mer intressant.

Jag har precis själv bytt agentur i LA och nu under semestern ska jag fundera ut om jag kan fila lite på min bakgrund. Kanske är jag renskötare eller uppvuxen i amazonas djungel med en tiger och en apa som föräldrar, vi får se.......
Som sagt måste man paketera produkten lite intressant....


Jag står i kön till Andrew McKenzie och ser modellen som tidigare i veckan fått en total make-over på agenturen.
Han står där i en mohikan-frisyr, avklippta ärmar på t-shirten där det står "fuck off" och i handen hänger en öppnad flaska öl.
Where are you from hör jag de fråga honom
-I´m from Genev... I´m from Berlin stammar han fram.
You are fucking rock n roll!!!!!!!! Utbrister designern, I love you!
Modelbehaviour tänker jag, tar av mig på överkroppen och letar efter en tom ölflaska.......

    

Modelbehaviour, att byta stil

Jag tycker inte jag är speciellt lättpåverkad av olika influenser och trender, men det som startade med en turkos t-shirt för att förstärka min första solbränna i Miami, slutade med en garderob som hade gjort Don Johnson I Miami Vice otrolig stolt.

Jag märkte inte hur drastiskt mina outfits hade bytts ut innan jag stod där tillbaka i Stockholm och dykt upp på en middag som en GB-glass gubbe.

Denna övergång har skett förut utan att jag märkt det.

Minns en ljummen juli-dag i Milano och mina kära föräldrar som flugit ned för att hälsa på sin son som lämnade Stockholm i blå jeans och Filippa-k t-shirt glider in i hotell-lobbyn i en vinröd-sidenkavaj med breda axelvaddar, solglasögon och ett rungande "ciao" som levererades i jämna mellanrum. Hur jag helt ovetande blivit denna italienska parodi på mig själv är ännu en gåta.
Annars är min favorit då mitt baggage försvinner i syd-afrika och jag dyker upp i en afrikansk lång vit skrud och sandaler.

Vad denna sommar kan ge för stilbyte har jag ingen aning om idag, men ångrar säkert det om några månader,

Jag låter tre tåg passera mig på perrongen för att hinna se min bild för det franska märket som två män är i full fart med att klistra upp.
Reklamtavlan brevid godisautomaten på t-banestationen i Paris har snart en bild på mig iförd en kostym och solglasögon.
Bestämmer mig för att "missa" även nästa tåg för att kunna kika på den gigantiska bilden av mig själv och jag skäms lite för mitt beteende- mitt modelbehaviour.

    

Modelbehaviour, se men inte röra

- Jag tar pilgrimsmusslorna till förätt, entrecote till varmrätt och en sallad brevid säger jag till servitören som ser sådär lagom arrogant ut de ofta gör på rikitigt fina restauranger.

Jag sitter på restaurang omm som tillhör det fina hotellet med samma namn på en tvärgata till paseo de Gracia i Barcelona.

Det är jag, Eduardo som är ägaren av min agentur, två killmodeller från USA, en tjej som jag aldrig lyckas få reda på var hon kommer ifrån då hon inte säger ett ord på hela kvällen och inte heller tar av sig sina solglasögon under hela kvällen trots den dunkla belysningen.
Vid bordet sitter även en karaktär som heter Boris och ska tydligen vara en känd TV-profil och alla diskussioner avbryts av folk som kommer fram och vill ha en autograf eller en bild tagen.

Vid efterätten börjar det bli irriterande och när 27.e personen kommer fram med penna och papper tar jag dem och skriver min autograf på pappret innan Boris hinner göra det och alla runt bordet (utom tjejmodellen) skrattar.

Vid bordet brevid sitter fotbollspelaren Henry som spelar i FC Barcelona och även han kommer över och hälsar på denna Boris och oss andra vid bordet.

Jag har jobbat hela dagen och hungern kurrar ända upp i matstrupen.
Förrätten slinker ned på mellan 5-6 sekunder och när jag tittar upp har de övriga vid bordet gjort ett spår med gaffeln i deras förrätt men ingen har tagit en tugga.
Den tysta solglasögon-modellen skjuter bara tallriken 2 decimeter framför sig och säger att det var "divine" och jag antar att hon bygger det på utseendet och inte smaken hon aldrig kännt.

Vid varmrätten slukas min köttbit med samma aptit medan de andra tar gaffeln delar på rätten i två delar och ger sedan komplimanger på den fantastiska restaurangen utan att någon knappt ätit en tugga.

Vad jag glömt bort från tidigare "fashion"middagar är:
- Säg hur hungrig du är innan ni sätter er och beställ många rätter.
- Desto mindre som sedan äts är sedan ett tecken på att du är van vid extremt dyr mat och behandlar det som en mcdonalds-hamburgare. det är även ett statement att man är smal.
- den klassiska rörelsen är att ta gaffeln, dela rättten i två delar och skjuta den framför sig 1-2 decimeter och visa hur mätta och belåtna ni är.
- Beställ fisk och inte kött. (fisk är trendigare och lättare att utföra ovan beskrivna rörelse)
- Under middagen så berätta gärna 2 men helst 3 andra riktigt dyra restauranger ni nyligen besökt. Att de har stjärnor i michelin guiden är underförstått.

Ute på gatan står jag och försöker vifta in en taxi när jag ser en av de andra killmodellerna ta raska steg mot burger king. Han skymtar mig, men vi låtasas inte se varandra utan har den tysta överenskommelsen att det som hände där innne på restaurangen var att spela efter regelboken. Regelboken som heter modelbehaviour

    

Modelbehaviour, 490 kronor för en smörgås

-Trust me!
- Tyvärr, svarar jag men den här gången är jag osäker på ditt tips.
-TRUST M E Danieloni säger den italienska stylisten. Turban är sommarens nya keps.

Jag har blivit lurad förut när det gäller nya trender och tvekar därför en extra gång när någon ger mig ett hett "måste" tips.

Vi sitter i Hyde Park i London och solen är varm men molnen många och vårat gäng tar av och på oss våra t-shirtar med 30 sekunders mellanrum.

- Jag är hungrig, vi går och äter någonstans föreslår Mark.
Två av modellerna har precis varit i Kapstaden och Londons priser är lika långt ifrån Syd-afrikanska priser som det också är på världskartan.

- Du vet att en smörgås i London är som att köpa en smörgås i Cape Town för 490 kronor säger min svenska polare Johan.
- Öh, ja men då kan du ta flyget tillbaka dit för jag är hungrig nu oavsett din matematiska uträkning.

Vi har varit på min agenturs sommarfest kvällen innan och dagens samtalsämne är erbjudandet som dök upp i slutet av kvällen.
- Tror du han menar allvar säger Mark och tar en tugga utav sin smörgås.
- Klart han menar allvar svarar jag, suktar efter hans bröd men tar en stor tugga av min sallad och ångrar min beställning.
-2 veckor på Bali, det är nog bästa erbjudandet hittills.

För 11 timmar sedan har vårat killgäng blivit erbjudna att få 2 veckor allt betalt för att hänga i en miljardärs hus på Bali.

- Jag har fått en Las Vegas trip betald en gång kastar Johan ur sig och det startar det hela.

- Jag har blivit erbjuden 10 dagar i Thailand
- Thailand vad lökigt, jag har fått en Rolex av en olje-shejk.
- FALSK ropar vi alla i kör.

Alla erkänner alla konstiga erbjudande vi fått, men när Mark erkänner att han blivit erbjuden att bli en rysk mans älskare för 100 000 dollar i månaden, tappar vi alla aptiten och stämningen dör ut.

Vi står på perrongen och väntar på tunnelbanan och Brian frågar om jag funderar på att följa med till Bali. - Jag har precis börjat jobba som modell, säger han och verkar skämmas över det. Att bli flugen till Bali och få betalt för det är ju totalt galet fortsätter han. Händer det ofta? - Det händer svarar jag och inser hur avtrubbad man blivit efter alla år i branschen. - Wow thats insane, mumlar Brian. - No Brian svarar jag. That´s just modelbehaviour

    

Modelbehaviour, vägen till lycka

Jag minns hur jag i fjorton-års-åldern står på en flygplats och tittar på de brunbrända kropparna och de vita badkläderna.
Piz Buins bilder var för mig en glimt in i paradiset. Jag trodde att skulle jag en dag få uppleva exakt den stämning som var på bilderna, skulle det vara den ultimata lyckan.

Cirka 15 år senare står jag nu och tittar på mig själv i just nämnda annons, men lyckan är frånvarande.

Lyckan i sig är inte borta, men lyckan jag trodde skulle komma pga jobbet existerar inte.

Folk skyndar förbi mig och jag hör en röst ropa ut ett försenat flyg till Polen.
Arlanda är i full gång och mitt i allt vimmel är jag där. I ett inferno av dofter, syns bilden på mig, min brunbrända kropp och de vita badkläderna.
Resan har varit lång från den taniga kroppen som 14 år gammal drömde sig bort i Piz Buin-kampanjen till dagens jag som i en pose tagen från en staty står där på bilden.

Jag vänder mig om och promenerar bort mot min gate. Tomheten finns i kroppen som efter år av förväntan inte uppfyllts med mer än ett axelryck och jag inser att den gamla klyschan stämmer när man säger att det inte alltid är att nå målet som är viktigast, utan att njuta av vägen dit.

Åter igen denna långa väntan på att en visning ska börja.
Jag ligger i ett hörn backstage på Gianfranco Ferre och tittar ut över samlingen modeller.
Ipoden är inställd på random och låten som ljuder ut i öronen är något jag inte känner igen men passar bra in på det som mina ögon registrerar.

Jag har precis vunnit ett parti schack mot en mindre begåvad fransk modell och jag ser två amerikanska modeller visa olika mag-övningar för varandra. Till vänster sitter en tanig rysk kille och jag ser hemlängtan i hans ögon och lider med honom.
Borta vid buffé-bordet ser jag ett gäng killar som fyller deras väskor med "gratis" dryck och smörgåsar. Jag skymtar en text på hans tröja men ser den inte tydligt förrän han är några meter ifrån mig.
Modellbehaviour, står det och jag tror inte han fattar hur passande texten är........

    

Modelbehaviour, St:Tropez

Vi samlas i gryningen på en parkeringsplats utanför en tennis-arena i Milano.
2 veckor tidigare har jag förlorat med 6-0 6-0 i en tennismatch mot en Kroat som lekt med mig fram och tillbaka på banan till jag i ren frustration slår av mitt racket mot en stolpe.
Jag skymtar mitt trasiga racket i en sopkorg när jag nu denna morgon tittar in genom staketet.

Vi ska ta en dryga 8-timmars bussresa till St. Tropez där jag är bokad för en modevisning för märket North Sails.

Vi är ett gäng på 15 killar och 20 tjejer som skumpar fram mot den franska gränsen.
Produktionsledaren frågar om alla har sina pass med sig och modellen brevid garvar högt och säger:
-Varför skulle vi behöva passet? Vi åker ju buss!
Han förklarar sedan för mig att man självklart bara behöver pass när man flyger.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, utan låtsas somna.

Väl framme repar vi, provar kläderna och ligger och bättrar på solbrännan under den långa väntan på start.

Det är extremt varmt och vi är ett gäng som öser i oss vätska från gratis-buffén.

Visningen är på stranden idylliskt inramat med medelhavet som bakgrund.

- One minute to start, get in line ropar koreografen.
Jag, Andrew och Joseph inser att vi är galet kissnödiga och springer bakom ett mörkt skynke och ställer oss och kissar.

Helt plötsligt börjar musiken dunka och strålkastare tänds och den kändis-täta publiken får se tre skuggor av killar som står och kissar bakom ett stort vitt skynke med North Sails logga på.

Efteråt får hela gruppen en utskällning, men vi erkänner inte att det var vi då de endast sett skuggorna av oss.

Koreografen går omkring, skakar på huvudet och fnyser ordet modelbehaviour, modelbehaviour om och om igen

    

Modelbehaviour, just another day...

Strömavbrott under Milanos värsta sommarhetta och min frukostmjölk surnade och kommer ut i klumpar.

Jag mättar hungern tillfälligt med två espresso och ett glas aqua gassata på cafét runt hörnet och börjar promenaden mot tunnelbanestationen.
Den digitala termometern på piazzale Loreto visar 35 grader i skuggan och jag luftar min linneskjorta som redan klibbat fast på ryggen.
Vagnen är full med människor och några har uppenbarligen glömt bort deodoranten denna morgon och jag börjar få ett litet inslag av klaustrofobi.

Jag har mitt "casting-sheet" som jag hämtade upp igår med 7 castings idag och en fitting för en visning senare i veckan.
Följande är vad som händer under en ganska typisk dag under en säsong i Milano.

Klockan 09:30
Står i kön till en casting i en timme och när jag väl kommer fram så berättar de att de söker killar med fräknar och rött hår.

10:45
Spårvagnen är trasig och jag halvspringer åtta kvarter för att hinna till en casting innan de stänger klockan elva.
Väl framme försöker en japansk stylist klämma mig på rumpan och jag undviker försöken på snyggast sätt och det hela måste se rätt komiskt ut.

11:12
Magen påminner mig om att jag inte ätit frukost och jag köper ett äpple som jag trycker i mig samtidigt som jag antecknar två nya möten jag måste hinna med innan 12:00

12:07
Jag har hunnit med allt jag ska innan lunch. Uttorkad, hungrig, skjortan blöt av svett och skavsår efter sprungit genom halva Milano i flip-flops sätter jag mig ned och beställer lite proscioutto och mozarella.

12:13
Maten har precis serverats framför mig och första tuggan är på väg in i munnen när telefonen ringer och min bokare ber mig, eller snarare ger mig en order att vara på Armani innan 12:30.

12:29
Knackar febrilt på den svarta glasdörren hos Armani med proscioutto och mozarella som en klump i magen.
7 stackare fick se mig stå på tunnelbanan och mosa in maten i munnen på mig och skölja ned allt med sista slurken av lite varmt flaskvatten.

13:01
Nöjd att bokat ett jobb för Armani men ändå stressad över att jag lovat köra ett gympass med en brasiliansk modell skyndar jag mig bort till busshållplatsen.

13:19
Kör ett hårt gympass med Luca och suktar efter en dusch och fräscha upp mig.

14:10
Står utanför Gymmet Downtown sippar på en proteindrink och speglar mig i skyltfönsteret hur jag ser ut i t-shirten jag lyckades flirta mig till gratis i affären på gymmet och det känns befriande att inte behöva slänga på mig min svettiga skjorta igen.

14:32
Jag har fått skjuts av Luca på hans Vespa och vi stannar utanför nästa casting på studio Egadi och jag är fortfarande lite skakig efter hans sätt att köra en vespa i full fart.

15:04
Jag tittar på klockan och undrar om den här dagen någonsin kommer ta slut.

16:00
Hinner precis in på dagens 8:e casting innan de stänger och jag passar kläderna perfekt och jag tror den äldre manliga fotografen flirtar med mig.

16:30
På väg till fittingen passerar jag agenturen och får reda på att jag har en casting till efteråt.

17:05
Jag springer på en gammal polare jag inte sett sedan syd-afrika 3 år sedan och vi passar på att ta en espresso och koppla bort modell-världen för några minuter.

18:10
Jag håller ortfarande på med att prova kläder in för visningen och mitt humör börjar svikta.
De har inte dukat upp någon snacksbuffé utan jag gör en assistent till min personliga barista och hon springer och gör en espresso åt mig mellan varje klädbyte.

19:07
Sitter på tunnelbanan hem och den är lika varm som i morse och nu luktar fler illa, kanske även jag.

19:21
Sätter nyckeln i låset och drömmer mig bort om en dusch, god middag, sätta på fläkten och lägga mig i sängen när telefonen ringer igen.

19:48
Är på språng igen och är på väg till en fotograf som behöver en modell till i morgon.
Först till kvarn sa min bokare och jag tar ut mina sista krafter och joggar genom en smal gränd som en genväg.

20:27
Öppnar dörren försiktigt till min lägenhet och jag tror inte att det är sant att jag faktisk är hemma igen.

20:49
Sitter på sängkanten och njuter av fläkten som snurrar fram och tillbaka över min kropp.
Jag blöder från mina skavsår, uttorkad, hungrig, och ensam, men ändå med ett leende på läpparna. Modellivet passar inte alla, men jag älskar det.......

Ni jobbar långa dagar. Springer runt hela stan och stressar mellan möten för att KANSKE få ett jobb. That is crazy!
No, That IS modelbehaviour

    

Modelbehaviour, på håret

- Allo, Daniel !
- Yes It´s me.

Its your agency from Paris calling I got good news for you.
Okej svarar jag, men det är något jag måste berätta.
- Först vill jag säga till dig Daniel att du är bokad för ett jobb på Ibiza fyra dagar, bra betalt. Är inte det fantastiskt? Va?
- Öh, fortsätter jag utan att riktigt veta hur jag ska fortsätta.
Vaddå, berätta Daniel, vi har kännt varandra i massvis med år, vad är det?
- Jag rakade av mig allt hår igår säger jag så lågt som möjligt.
- No, serious svarar min bokare från Paris vad är det?
- Det är sant jag rakade av mig mitt långa hår igår, tyckte det var dags för en förändring.
Tystnaden på andra sidan telefonlinjen är så intensiv att jag tror att han svimmat eller fått en stroke.
Okej, lugn och fin så tar vi det från början. Du har alltså klippt lite av ditt långa hår som du arbetat med i 7 år.
Jag vill bara få hela saken ur världen så jag sparar inte på krutet.
-Nej inte klippt. Jag har rakat huvudet med en maskin, allt hår är borta och så är det.
Oh la la får jag som svar på mitt lilla utbrott.
Skicka över en polaroid så gör vi en damage control.

Polaroiden skickas inom 24h till 12 olika agenturer runt om i världen och alla ringer och vill säga hur ansvarslöst det är av mig att raka mig utan att rådfråga dem och att jag kan förstört min karriär och bla bla bla.

Efter en månad hade alla lugnat ned sig och till och med börjat gilla min nya frisyr.
Min agentur i Paris har till och med fått det som att det var deras idé från början.

Ett år senare ger jag Emmanuel de obligatoriska modepussarna på kinderna och vi garvar åt den historien om hur jag nästan förlorade ett stort jobb pga av att jag rakade mitt hår.
Han garvar med, men slutar plötsligt och säger.
Don´t you ever do that again.
Do what?
That modelbehaviour säger han och nyper mig i örat.

    

Modelbehaviour. White boy

White boy got no ass !!! Kommentaren överröstar alla andra ljud backstage samtidigt som mina jeans ramlar ned till fotknölarna.

Det hela startade 14 minuter efter jag gjort en modevisning för Sean John (P.Diddys märke) och efter långa instruktioner fått in den gungande självsäkra "swagger"-stil de har varit ute efter.

Efter ett antal ryggdunkar och handslagskombinationer jag aldrig sett förut är jag alltså vad jag själv tror klar för dagen under mode-veckan i Miami och på väg ut ur tältet.

Daniel!, Daniel! Please wait a second.
Jag hör rösten och gissar att den är ungefär 10 meter bakom mig och jag överväger om jag ska låtsas att jag inte hört något och smita ut ur tältet utan att vända mig om.

Min gissning om 10 meter måste vara helt galen eller så har människan världens längsta armar, för nu känner jag även en hand på min axel samtidigt som någon upprepar mitt namn.

- Daniel wait.... we need you for another show.
- No I´m done for today, thanx svarar jag till den andfådde mannen som står och pustar med händerna vilandes på knäna.

Please, we need you! Du hade perfekt attityd och look för Sean John och vi har två outfits vi skulle behöva dig till för mitt märke. Visningen börjar om 30 min, please stanna, självklart får du lika mycket betalt som förra showen.

Jag ser desperationen i hans ögon och kan inte säga nej fast jag inte har någon lust att göra en visning till.
5 minuter senare sitter jag alltså där igen i sminklogen och sippar på en kaffe och håller på att få ögat utpetat av någon nybörjare som inte är helt 100% med kajal-pennan.

Märket är något nytt street- märke jag inte minns vad det heter och som vanligt bryr jag mig faktiskt inte hur kläderna ser ut, men problemet den här gången är att jag fått ett par jeans som är gjorda för en amerikansk fotbollspelare.
Provkollektion har dessutom dåliga sömmar, vilket med andra ord gör att jag har på mig ett par gigantiska byxor som håller på att lossna i sömmarna.

Det är mars-månad i Miami och det är otroligt varmt, att vi dessutom har det enorma backstage-tältet i tjock plast gör att luften i princip dallrar ut av värmen här inne.

Stylisten verkar tro att jag på något märkligt vis ser ut att behöva en stickad mössa och därför sitter jag här nu på en pall 5 minuter innan visningstart och svettas med de andra 150 människorna där de flesta tagit av sig på överkroppen för att överleva och det mer ser ut som en provfilmning för baywatch och inte en modevecka.

Musiken är igång och jag har plats 4 i kön där jag står och svettas och försöker lista ut hur jag ska lyckas gå med de här byxorna utan att de ramlar av eller faller isär.

Go, go, go
Jag kliver ut på catwalken och försöker hitta takten i musiken. Helt fullt på alla platser och en hel del kändisar har dykt upp. Jag gör mitt bästa att spela oberörd och nyper fast händerna i fickorna och håller uppe dem med all kraft jag har.
Posen sitter bra längst fram på catwalken och jag stannar till en extra halvsekund och suger i mig alla blixtrar som slår mot mig.
Vänder med vänster-foten för att göra en snygg vändning, ökar takten med höger precis som jag gjort alla hundra gånger tidigare på visningar men ljudet som följer har jag aldrig hört förut.
Det låter mer som ett knaster när en söm i midjan spricker och jag känner hur byxorna blir slappare och slappare och jag ökar takten för att slippa visa hela baken inför publiken.
Jag halvspringer sista metrarna och 2 meter innanför backstage ramlar byxorna ihop och landar vid mina fotknölar.

Den jamaicanska modellen som sett ganska bitter ut länge skiner upp i det största garvet jag sett, och han tror tydligen att det är min lilla europeiska rumpa som är problemet.
- White boy got no ass, skrattar han fram med en Bob Marley-röst.

Det syns att du har rutin i att gå visningar säger koreografen och skakar min hand. Vore kul att få jobba ihop igen, fortsätter han, du har skön stil, aldrig stressad och har ett coolt beteende. Ett coolt model-behaviour säger han innan jag hinner säga samma ord.

    

Modelbehaviour, Serve-ess

Jag sitter framför The Raleigh Hotel i Miami och väntar på att min chaufför ska hämta upp mig.
Med en perfekt dag bakom mig och sippandes på en colada som är en kubansk motsvarighet till espresso mår jag utmärkt.
Den lite runda kubanska kvinnan på Davids cafe på lincoln road har för 6:e dagen i rad blivit mindre chockad över hur jag beställer en colada till mig själv som vanligtvis är till för 6-7 personer uppdelat på små koppar i fingerborg-storlek.
Jag har försökt förklara att vi svenskar dricker mycket kaffe, men min skolspanska räcker inte hela vägen och mina blandade fraser verkat bara gjort henne förvirrad över vilket språk jag försöker kommunicera på.

Iallafall så sitter jag där nu, ganska pigg och social efter allt koffein, när en atletiskt byggd tjej med ett bandage runt foten slår sig ned brevid.
-Otur, säger jag och pekar på foten.
-Ja, jag fick det när jag tränade säger hon.
- Varför tränar du när du är i soliga Miami på semester, svarar jag och skämtar sedan ett tag hur mycket annat man kan göra i Miami.
- Fick det när jag spelade tennis fortsätter hon.
-Aha skiner jag upp, jag brukar också bolla lite när jag har tid!
Jag tipsar henne sedan om en gratisplan bakom en skola, men hon verkar inte direkt skriva ned tipset utan ger mig istället en konstig blick som jag inte alls kan tolka.

En svart limousin rullar nu upp framför entrén och jag inser ganska snabbt att det inte är min skjuts.
En chaufför stiger runt bilen och håller upp dörren och tjejen brevid reser sig sakta upp och jag ger henne en hjälpande hand.
- Jag fortsätter den skämtsamma tonen jag haft tidigare och spinner nu vidare på att hon verkligen lyxat på sig nu på hennes semester med limousin och föreslår att vi ska mötas upp någon dag på gratisbanan och slå några bollar så fort hon blivit bra i foten.
För andra eller tredje gången ger hon mig en min som jag vore helt korkad med ett leende på hennes läppar.
I´m sorry what´s your name frågor hon innan hon kliver in i bilen.
- Daniel, and you?
- Williams, Serena Williams

- Hur kunde du inte känna igen en av världens mest kända idrottskvinnor frågor en av mina polare senare på kvällen. Black-out svarar jag.
Fast det är fan coolt att ignorera en världsstjärna!
Coolt och ett modelbehaviour säger jag tillbaka och slår en låtsas-forehand med högerhanden.