Det nyklippta gräset doftar starkt och det påminnner mig om sommardagar från min barndom.

Jag ligger i en lite privat trädgård mitt i Milano i närheten av Piazza Cavour. Det är fashion-weeek och jag har redan hunnit göra en visning tidigt på morgonen.

Vi är ett gäng på 20 killar som ligger utspridda på gräset och väntar på vår tur till hår och make-up. Gratisbuffén till oss modeller är uppdukad och vi har tre timmar kvar innan visningen ska börja.
Visningen hålls i en fantastisk trädgård med fontäner och otroliga kreationer av blommor och växter.
Jag har tagit en espresso och en panino med mozzarella och prosciutto medan killen brevid mig har valt att ta sin lunch i flytande form.

Mitt i den gassande solen ligger han och sveper champagne-glas efter champagne-glas och växlar smaken i munnen med shots av grappa.

– Det är tre timmar kvar till start, du kanske borde sakta ned lite säger jag åt honom när jag reser mig upp och går förbi honom.

– Who the fuck are you? svarar han ilsket och sveper en shot till.

Lite förvånad blir jag att han inte vet vem jag är då jag gjort de flesta visningarna den veckan och trodde alla i branschen visste vem jag var vid det laget ( ett slag av storhetsvansinne)

– Dude, relax säger jag. jag menar bara att alkoholen och den 40 gradiga värmen är ingen bra kombination.

– IŽm an american, we can drink, we are not like you fucking europeans fortsätter han.

Han sträcker fram flaskan mot mig, men jag avböjer med en gest med handen och lägger mig till rätta igen på gräset och fortsätter bättra på min bränna.

Timmarna flyter på och mina espresso-koppar och cola light flaskor växer i hög brevid killens öl och champagne-glas.

In order, in order!!! Stand in line, walk strong and sexy, good tempo ropar koreografen,
Vi står backstage 2 minuter innan visningstart och jag har amerikanen bakom mig och känner alkoholen flåsande i nacken.

Jag känner en knack på axeln och vänder mig om.
– BroŽIŽm so drunk man!
– I told you, svarar jag och vänder mig om.
– No but really man Jag kommer inte klara att gå på catwalken, allt bara snurrar.

– Jag går före dig, så fokusera på min ryggtavla, ta ett steg i taget och fokusera. Om 20 minuter är det över ger jag som ett sista råd innan musiken startar.

Våra tre olika utgångar går förvånadsvärt bra, men jag tycker han ser oroväckande blek ut när vi är på väg ut för finalen, då vi alla ska ta ett varv på catwalken, ställa upp längst bak och sedan applådera designern.

Vi tar vårt lilla ärevarv och jag hamnar näst längst ut på raden när amerikanen ska ställa sig brevid mig.

Jag ser ur han vinglar till och faller handlöst av catwalken ned på gräsmattan och istället för att hoppa upp igen kryper längs hela första raden av publik bestående av eliten av modevärlden.

Han avslutar det hela med att spy brevid det uppdukade bordet bestående av snittar , oliver och diverse ostar samtidigt som vi andra applåderar designern.

Utskällningen efteråt får honom att verka nyktra till litegrann och vi inser alla att det nog är sista gången vi ser honom på fashion-week.

Jag leder min cykel genom parken i den ljumma kvällen och Mike går brevid och skrattar högt när jag återberättar synen av amerikanen hur han kryper på alla fyra förbi hela första raden. – What a fucking asshole, säger Mike och skakar på huvudet. – Man slutas aldrig förvånas över hur modeller kan bete sig, svarar jag och parkerar cykeln utanför ett café. – Han kommer vi nog aldrig se igen här i milano säger Mike och beställer två cappuccino. – Modeller gör ofta galna, konstiga saker men det där var inte ett normal modelbehaviour avlslutar jag konversationen med och rör försiktigt ned sockret i min kopp.